VERKLIGHETEN I HEMTJÄNSTEN

Skyndar till jobbet med en stor klump i magen – hur ska arbetsdagen lösa sig idag? Bäst att vara i lokalen ca 20 minuter innan arbetsstart så allting innan arbetsdagen hinns med. Byta om till arbetskläder, logga in på mobilen, kolla schemat, ta nycklar till cyklar/bilar och pensionärerna.

Dagens första besök – 4 minuter efter arbetsdagen börjar. Klumpen i magen växer – ingen chans att hinna vara där i tid. Ojdå, ser på scheman att kollegor utan delegeringar ska ge medicin eller någon utan körkort ska cykla några mil. Och den pensionären vill absolut inte gå och lägga sig kl. 18.30 för natten. Telefonen ringer och personal är sjuk. Avslag på vikarie, så vi som jobbar får lägga dit dem besöken på våra redan överfulla scheman. Ska visst jobba 8 timmar utan någon rast! Ser på schemat – 2 st städ och 2 st duschar inplanerat. Tungt jobb – speciellt i denna sommarvärme, men bara att göra och se glad ut! Efter mycket pysslande och pillande så löser vi allting för dagen! Klart vi stressar ännu mer så alla önskemål uppfylls och alla får sin livsviktiga medicin. Det är ju vi som träffar pensionärerna varje dag, det är människor som är beroende av våran hjälp. Vi fortsätter att ge dem deras omsorg och vård medan det bara skriker inombords och önska att verkligheten var helt annorlunda!

Ut och jobba, kanske bara 20 minuter sen om turen är med! – Förlåt jag är sen! Gör jobbet så snabbt jag kan och åker till nästa på listan. – Jag har inte fått min medicin! Ringer sjuksköterska och fixar det. – Mina blöjor som beställdes har inte kommit! – Jag ber så mycket om ursäkt något har gått fel! Ringer runt och försöker luska ut var felet är. – Mina katetrar är beställda för flera veckor sedan, men har inte kommit. – Jag försöker fixa det! Ringer runt och lyckas hitta några som går att använda tillsvidare, nya beställs. Vad som hänt den gamla beställningen är ingen som vet! – Oj du har ett sår på benet! – Jag ringer sjuksköterskan nu direkt. Någon kommer och kollar på det när tiden finns.

Kommer till någon pensionär som är väldigt dålig. Ringer ambulans och inväntar den. Klart jag inte lämnar pensionären ensam förens den är i säkra händer. Oj, min 30 minuter långa rast ska börja om 2 minuter. Kollar på schemat. Hoppas över rasten, för att hinna med allt. Kanske hinner fylla magen med något under förflyttningen mellan pensionärerna?

– Jag fick inget besök på lunchen. – Jag ber så mycket om ursäkt, klart jag fixar mat åt dig nu istället! Jag lovar att göra en avvikelserapport senare. – Vi hade tänkt att åka iväg och hälsa på barnbarnen idag, men eftersom vi aldrig vet när ni kommer så måste vi hålla oss hemma! – Jag vet, jag ber så mycket om ursäkt! Förstår inte varför besökstiden kan skilja sig på 3-4 timmar per dag? – Jag mår så dåligt idag! – Kom så sätter vi oss och pratar i 5 minuter, sen måste jag tyvärr åka vidare!

Kommer tillbaka till kontoret 5 minuter innan dagens arbetspass slutar. Jomen just ja, avvikelserapporten och dokumenationen. 30 minuter övertid, egentligen vill jag bara hem och sova. Äntligen hemma kl. 23. Måste fylla den tomma magen med mat och duscha av mig dagens stress. Somnar äntligen runt kl. 00.30. Somnar med samma klump i magen om något glömdes, men ändå vet jag att jag gjort ett bra jobb och hjälpt dem som aldrig skulle klara sig utan oss. Klockan 6.00 ringer alarmet för ännu en arbetsdag. Kanske morgondagen ser lite bättre ut?

Det är dax att det blir en ändring, jag älskar mitt jobb men jag skäms – skäms över hur hemtjänsten idag ser ut! Det är människor vi jobbar med. Jag skäms att alltid behöva be om ursäkt för saker som vi personal inte kan styra över.

Jag skyller inte på någon, men någon borde ta ansvaret över hur allting är. Och nej, det är inte bara en pengafråga! Var är humaniteten i samhället?

2018 ÅRS ÖNSKNINGAR

Jag tänker inte lägga några nyårslöften som vanligt, utan jag har en del önskningar inför år 2018 istället – och jag hoppas verkligen dom önskningarna blir som jag vill :)

♥ Att jag ska bli mer ekonomiskt – sluta impuls handla och slösa pengar på onödiga prylar, börja spara till en extra buffert, inte köpa mat ute när jag jobbar utan göra matlåda, betala av mina skulder, inte slänga så mycket mat, försöka spara in på småsaker som tex. toapapper och använda allting i olika förpackningar

♥ Att både jag och Alina ska få bättre rutiner – gå upp och sova mer rutinmässigt, äta på fasta måltider
♥ Att jag ska gå ner mer i vikt – sluta fuska så mycket jag gör i perioder, börja dricka mer vatten, träna med crosstrainern dom dagar jag inte jobbar (cyklar på jobbet), väga tvåsiffrigt innan årets slut (även om jag troligtsvis inte kommer nå mitt viktmål detta året)
♥ Att jag ska bli mer glad och positiv – acceptera att saker är som dom är, sluta älta gammalt och leva i nuet, le och vara lyckligare i allmänhet. Saker och ting ordnar oftast upp sej till det bästa ändå :)
♥? Att både jag och Alina ska bli friskare – att vi slipper alla dessa sjukdomar hela tiden och framförallt att Alinas mage ska bli bra <3
♥ Att jag ska bli bättre på att blogga och Instagrama – försöka att lägga upp ett foto på Instagram per dag, blogga oftare än 1 gång i veckan, att flytta över min blogg till en egen domän (har redan en domän, men är inte klar med bloggdesignen)
♥ Att jag ska bli en bättre mamma till Alina – ge henne mer tid, leka mer med henne, gå ut mer, mysa så mycket vi bara orkar <3
♥ Att jag ska fixa mina sista inredningsplaner – köpa ett vitt köksbord + en pinnstol till Alina, köpa 2 st garderober till mitt sovrum, köpa ett nytt soffbord (om jag hittar något snyggt som passar?), göra en växthylla till sovrummet, göra ett kylskåp till Alinas kök (den dagen jag hittar något skåp som passar vill säga)
♥ Att jag ska fixa körkortet – MÅSTE verkligen ta tag i det…

NÄR HJÄRTAT ÄR KROSSAT

Inte ofta jag skriver något om mina känslor inför Exet, men just nu känner jag bara att jag måste få skriva av mej, att få rensa på både huvudet och själen…

Det var han och jag i 7 år, 3 månader och 19 dagar – det är exakt 2668 dagar. Det är nästan en fjärdedel av mitt liv… Under dessa dagar gick vi igenom så mycket smärta och lycka. Oavsett vad som hände så stod vi alltid kvar vid varandras sida! Det var alltid han och jag mot världen. Ibland var saker ett rent helvete men vi tog oss alltid ur det och kämpade vidare.

När jag blev gravid med Alina så älskade jag honom mer än någonsin. Jag var så lycklig över att äntligen få en egen familj, det var han jag skulle gifta mej med och leva resten av mitt liv med.

Alina föddes och jag hamnade i en djup postpartumdepression. Jag ropade efter hjälp för jag mådde så dåligt – den tiden jag egentligen skulle vara den lyckligaste! Han tog mer och mer avstånd från mej och vi bråkade mest hela tiden. En dag tappade jag allt mitt hopp, jag sa det är bättre vi separerar och blir särbos. För att rädda det som fortfarande fanns mellan oss och för Alinas skull!

Vi började sova i separata sovrum och bråken avlöste varandra. Han vägrade prata med mej och försöka lösa saker mellan oss. Augusti blev November – 1 December skulle han flytta till sin egna lägenhet. Ca 2 veckor innan han skulle flytta så blev vi jätte osams. Tillslut kramade han om mej – första gången sen Augusti och grät. Vi pratade äntligen ut! Han sa att han skulle aldrig mer ha ett nytt förhållande för han ville aldrig mer gå igenom vad vi gick igenom och han skulle inte ha mera barn. Att vi skulle göra allt för det skulle bli det bästa för Alina.

Vi sov tillsammans dom sista 2 veckorna innan han skulle flytta och på något sett trodde jag att allting skulle bli bra igen! En natt kom han hem full och var nästan arg på mej. Han berätta att han inte älskade mej längre men att jag alltid skulle vara hans bästa vän, att jag är den som känner honom bäst och stod honom närmast.

Han flyttade – blev kallare och kallare mot mej. Jag var uppenbarligen inte hans bästa vän längre. 2 månader senare – i Januari berättar han att han skaffat en ny flickvän. Mitt hjärta krossades ännu mera… Så lätt var det att byta ut mej, den person han påstått älska i över 7 år. Sen fick jag reda på att han ska ha ett nytt barn i April nästa år. Hjärtat krossades ännu en gång… Det han lovade att dela med mej ska han dela med någon annan!

Hjärtat är fortfarande så krossat, men på något sätt så fortsätter jag kämpa! 470 dagar har gått sen vi inte var vi längre och det gör ont – inte lika ont som i början men det svider. Jag gråter inte lika ofta över allt, men smärtan finns och ibland kommer det tårar. Jag vet inte längre vad som gör ondast – att han bytte ut mej som jag aldrig betytt något, alla lögner och svek eller att vi aldrig blev en familj som det var tänkt ? Jag vet inte heller om jag saknar det vi hade eller om jag saknar min bästa vän ? Jag önskade bara att allt var bättre än vad det är för Alinas skull.

När jag ser foton på han och mej, så ser jag honom på ett helt annat sätt nu. Jag tror hjärtat börjar läka långsamt och slutar älska som det gjorde innan. Jag kommer alltid älska honom på något sätt, men inte som förut! Det är ändå Alinas pappa och han gav mej det finaste jag någonsin fått! Men sveket han gjort mot mej, det kommer alltid finnas kvar. Smärtan att Alina aldrig fick en riktig familj, att inte få dela hennes uppväxt med någon annan och att bara få se 50% av hennes liv. Det var inte såhär det skulle bli, men jag fortsätter kämpa och försöker göra det bästa över situationen. För nu är det Alina och jag mot världen <3

Ett av dom första fotona på oss två när vi precis blivit tillsammans. Jag
var så lyckliga och hade absolut ingen aning om vad vi hade framför oss.

NÄR LIVET SUGER…

Lika mycket som vädret dom senaste dagarna = regn och åter regn, samtidigt som det känns som precis allting går emot mej! Lustigt det där med regn, varje gång jag känner mej nere/deppad så är det alltid regn ute, vem vet – kanske har någon koppling med varandra ? Just nu känns det iallafall som allting bara suger och är bläää… Känns som jag står på ruta ett och trampar, inget går framåt. Jag börjar tröttna på ruta ett, jag vill utvecklas och komma framåt i livet åtminstonde till ruta två!

Det som tar mest energi från mej just nu är allting med jobbet… Känns som jag bara duger som vikarie men inget mer :( Jag vill oxo ha en fast tjänst som typ alla andra – kunna fixa med mitt egna schema, veta vilka timmar jag jobbar varje dag, veta hur mycket pengar jag får in i månaden och få vara med på alla intressanta utbildningar! Jag har lovat att sommarjobba på boendestöd så jobbar sommaren ut och får se vad som händer därefter ?!??! Kanske redan nu börjar söka mej till andra enheter inom Norrköpings Kommun eller skickar mitt CV till andra jobb ? Känns som det inte spelar någon roll hur mycket jag älskar mitt jobb som boendestödjare, för kommer inte det leda till något mer så är det nog bättre att jag söker mej någonannanstans, kanske någonstans där det inte krävs körkort och där jag kan få en fast tjänst ?

Och då kommer vi till nästa punkt som jag oxo blir så frustrerad och ledsen på, nämligen det förbaskade körkortet! Känns som jag aldirg kommer bli klar… Kämpar och kämpar men tar såååån lång tid. Är tydligen därför jag inte får fast jobb på beondestödet ? Men har jue funkat bra utan körkort över ett år som vikarie och är jue klar snart förhoppningsvis. Jaja, måste fortsätta kämpa – inte ge upp! Men snart kommer skatten tillbaka, då blir det all-in på körkortet. Måste bara hitta motivationen och orken tills dess…

Vikten känns lika piss den. Kämpar på med LCHF men inget händer :( Har nästan gått upp allt jag gick ner från början. Känns jue sådär lagom kul eller inte ? Suck, var tog min självdiciplin vägen och hur kunde jag tillåta mej själv att göra såhär ? Håller dock mej fortfarande ifrån cigaretter, om man inte räknar med dom 4 st som jag feströkte i helgen. Stolt över mej själv att jag ”bara” feströkte. Smaka skit att röka så fattar verkligen inte hur jag kunnat röka i 14 år ? Skönt jag har gjort slut med skiten, för alltid hoppas jag ?

Jaja, försöker fokusera på något positivt men svårt att hitta något sådant just nu! Har iallafall fått tummen ur och börja fota saker som ska säljas på Tradera och börjat sortera + prismärka saker till försäljning på loppis. Skönt att bli av med sådant vi inte vill ha längre och kanske få in en liten extra slant ? Kanske blir lite loppis-försäljning redan nu på Lördag om vädret vill sej väl ?

Nehe, slut gnällt för idag, för nu måste jag sova… Börjar inte jobba fören kl. 13 imorgon men har en körlektion redan kl. 7.45. Kanske hinner få lite gjort hemma mellan jobbet och körlektionen ? Skulle vara skönt att även få upp lite av Tradera sakerna till försäljning på nätet.

 
 Bjussar på ett foto från den goda middagen på Valborg hos Carros päron

ATT STÅ VID ETT VÄGSKÄL…

Varit en ganska händelserik dag idag… Skulle egentligen vara ledig från jobbet, men fick ändå ett pass. Super bra! Blev inringd på ännu ett pass, men det ändra sej i sista minuten – så kan det vara ibland :) På vägen dit jag skulle så cykla jag genom en skog. Tro fan inte att det ringlar en snok på vägen där jag cyklar ? Är livrädd för ormar så rös genom hela kroppen. När jag väl överlevt färden genom skogen, tro fan inte jag håller på och kör över en annan snok ? Suck, jag blir jue livrädd. Hatar verkligen ormar!

När jag kom hem igen så fixa jag lite här hemma. Satte upp Mario World pärlplattorna ovanför gardinstången och virka klart den andra toalettrullsugglan. Visar bild så fort jag fotat den! Hade vilja göra så mycket mer, men hitta varken orken eller lusten till det…

Runt 18 tiden så kom Jennifer hit med Gumman. Hon ska bo här i ca 2 veckor medan päronen är borta på annat. Mys <3 Speciellt nu när jag är så ledsen och känner mej så ensam :( Hänt en hel del saker den senaste veckan, vill dock inte gå in på det här på bloggen. Men tar väldigt mycket på mina krafter :(

Nu ikväll skulle jag gå ut på balkongen och röka. Tro inte några ung-jävlar (om man nu får uttrycka sej så?) hade kasta upp en massa maskrosor på hela balkongen. Jag går ut och hör hur dom skrattar och tycker det är skitkul! Jag skäller på dom och hotar med att gå till deras mamma/pappa. Dom ber om ursäkt och skyller på varandra. Så låtsats jag stänga balkongdörren, då hör jag hur dom skrattar och håller på. Går ut igen och skäller på dom. Då ser jag en kvinna komma gående och frågar om det är hennes barn ? Den ena var visst det, hon skäller på ungen och ber den be om ursäkt och respektera äldre. Bra där! Såg sen att alla maskrosor nedanför balkongen var borta när jag gick ut igen. Känns jue bra att mamman brydde sej iallafall… Inte alla föräldrar som gör det tyvärr, även om hon ifrågasatte från början hur dom lyckades kasta upp maskrosorna på balkongen?

 
Att stå vid ett vägskäl och inte veta vilken väg man ska ta… Ska man gå till höger eller ska man gå till vänster ? Eller kanske rakt fram ? Alla vägarna är lika svåra att gå på. Alla kan vara rätt eller fel. När man själv inte vet vad man vill längre ? Ska man kämpa
vidare eller ge upp ? 
När inte ens hjärtat vet vad det vill eller vad man ska göra,
vad gör man då  Jag vill bara vara lycklig och att allt ska vara bra igen :(

VISSA MÄNNISKOR BORDE INTE FÅ FINNAS!

Om man nu får uttrycka sej så ? Efter jag hade bloggat i Lördagskväll så gick jag och sov ca 30 minuter. Var så sjukt trött! Vakna igen av att Calle plinga på dörren. Fixa mej ordning medan vi hade musiktävling. Calle spela låtar så skulle jag och Baby säga vilken låt det var. Jag ägde, kunde nästan alla ;) Framåt 00 tiden så gick vi ut. Körde barrunda – Riva, Bistron och San Marino. Skulle se var vi fick billigast shot ;) Bistron vann! Efter barrundan så bestämde vi oss för att gå antingen till Statt eller Harrys. Men vi kom aldrig dit :(

För att komma till andra sidan stan så måste man gå i en tunnel under järnvägen. Vi går och pratar. Så kommer det ett gäng på 7 st asiatiska killar + en tjej. Killarna tittar på mej som jag vore en hora. Jag har stövlar och en kjol på mej, men inte kort eller så – dessutom hade jag min jacka oxo. Jag säger till Baby på engelska/rumänska att dom titta på mej som en hora. Han säger: skit i det du är vacker som du är och ser inte ut som en hora, vi går vidare. Plötsligt så springer asiaterna emot oss. Börjar tjafsa och säger till Baby att det är en blattesak. Ingen av oss fattar något!?!?? Rätt som det är så börjar dom slå och sparka på Calle och Baby. Fyra stycken killar på Baby och tre stycken killar på Calle. Calle bara ligger ner och skyddar sej mot slagen :( Baby försöker slå ifrån sej killarna :( Jag får panik! Enligt vittnen så har jag gallskrikit. Jag har aldrig varit så rädd i mitt liv :( Fattar inte varför jag inte ringde 112 direkt ? Jag trodde verkligen att nu slår dom ihjäl dom :( Jag försöker sparka bort någon kille från Baby men den killen slår då till mej. Så vågar inte göra något alls, kände mej så hjälplös :( Tillslut slutar dom slåss iallafall… En kille börjar hota mej och säger: – bäst du sticker med din kille och din kompis innan jag och min familj kommer efter er. Sen slår han till mej med sin knytnäve i mitt bakhuvud :( Då kommer tjejen och säger förlåt till mej! Jag säger: förlåt för vad ? Förlåt för att dina vänner har misshandlat min kille och min bästa vän och slagit mej ? Gänget börjar röra sej mot centrum…

Jag går efter gänget samtidigt som jag ringer 112, jag ville inte förlora bort dom. Jag vänder mej om och ser att Baby håller sin mobil mot örat. Han hade oxo ringt 112. Calle är försvunnen, jag har inte ens aning om hur han mår eller något :( Polisen kommer jätte snabbt. Jag är dom evigt tacksam för det! Dom får tag i två killar. Vi hör när polisen pratar med killarna och dom säger att jag och Baby hittar på allting. Mitt i allt så ringer Calle och säger att han är sönderslagen. Jag säger då till polisen: – vänta så kommer vår vän som var med så ska ni få se att detta inte är något påhitt! Calle kommer och polisen ser hur blodig han är… Stackaren :( Polisen har förhör med oss, killarna bli släppta men avvisade från platsen (?). Vi blir sen skjutsade till Akuten pga. Calles spräckta ögonbryn. Vi fick iallafall åka polisbil om man ska se något positivt i allt det negativa :) Sitter på Akuten ett tag och tejpar ihop hans ögonbryn. Alla tre är i chock. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag trodde verkligen att dom aldrig skulle sluta slå på dom :( Och hotet… Hotet från killen är det värsta! Men enligt polisen så är dom inte ens från Katrineholm så jag behöver inte oroa mej. Men jag är rädd iallafall! Tänk om dom kommer ihåg vilka vi är lixom ? Tänk om jag går själv på stan och dom hoppar på mej ? :(

På vägen hem igen från Akuten så möter vi upp Alexandra, Caroline och John. Pratar med polisen igen. Enligt dom så hade dom plockat in två killar till. Dom hade hittat dom i någon park här i stan. Jag hoppas verkligen det händer något med detta! Om det blir nedlagt som allt annat så kommer mitt lilla förtroende för staten och polisen försvinna. Oprovocerat våld är aldrig okej! Hela natten/morgonen spenderades hemma hos oss. Dränkte våra sorger i alkohol medan vi reflektera vad som hänt. Lika chockade fortfarande! Jag är glad över att ha så fina vänner <3 Men kan inte sluta tänka på: varför ska allt hända mej/oss ? Känns som jag är förföljd av otur just nu :(

Igår sov jag hela dagen… Spydde som en gris och hade så ont i huvudet. Tror det var hjärnskakning blandat med baksmälla. Men har fortfarande huvudvärk idag och mår illa :( Bulan i huvudet gör fett ont :( Så idag blir det nog mest lugnt ? Har verkligen ingen ork till något. Kanske donar lite här hemma om jag orkar ? Gumman åker hem till päronen idag iallafall. Känns tråkigt faktiskt :( Men bättre för henne att komma hem till hennes trygghet. Så kommer bli väldigt ensamt tills på Torsdag för saknar Baby redan <3 Känns inte bra att vara ensam hemma efter allt som hänt…

Ny vecka, ny att göra lista. Hoppas på att få en hel del gjort trots att jag inte mår så bra just nu. Ska även åka till Norrköping i veckan så har inte så jätte mycket tid… Men ahh, något borde jag få gjort iallafall :) Vill bara att dom här 42 dagarna ska gå snabb, vill bort från denna skithåla mer och mer för varje dag som går. Folket här får mej att spy. Insnöade småstadsbor!

KRAVALLERNA I HUSBY

Jag har inte alls vart insatt i kravallerna i Husby, tills inatt…
Jag har läst nästan allt jag kommit över!
Idag uppdatera jag statusen på min Facebook:

Jag fick en hel del kommentarer på den statusen. Men nästan ingen som höll med mej!

Alla tycker det är fel osv. Jag försvarar absolut inte att elda upp bilar eller kasta sten
på poliser. Men jag har empati och sympati. Jag kan inte döma dessa människor då jag
inte gått i deras skor!  Jag tycker det är folket som dömer, som är dom svaga.
Dessa personer som gör uppror gör iallafall något, istället för att sitta och gnälla bara.
Kanske dom hade kunnat göra det på ett bättre sätt? Men hur skulle då någon lyssna
på dom ? Nu lyssnar jue hela Sverige, tom. hela världen.

Läste en super bra artikel på Aftonbladet  – 1.4 k personer har delat den på Facebook.
Så kanske det finns några fler människor i detta land som ändå kan förstå ? Som har
både empati och sympati. Som kan förstå varför allt detta händer!

Oavsett vad man tycker och inte tycker, så får denna kravall oss att reagera och fundera. Hade samhället reagerat tidigare kanske allt blitt annorlunda ? Sverige blir dessutom uppdelat i två läger – dom som tänker som mej och dom som inte tänker som mej. Dessutom ser jag mönstret på vilka människor som håller med mej. Det är dom som
har utländsk härkomst eller umgås med utländska personer.

Idag prata Reinfeldt ut, han säge bla. det som står i bildrutan. Observera
texten i röda rutan! Så fortsätter artikeln om att man inte får använda våld osv.

Samtidigt hitta jag denna artikel på Aftonbladet. Observera texten i
röda rutan! Polisen får använda våld asså, men inte folket i samhället ?
Kanske inte så konstigt att det blir så fel ibland ?

VARFÖR JAG ÄR SÅ DEPPAD :(

Baby ska nämligen börja jobba i Stockholm på Måndag. Så jag kommer vara ensam hela veckorna. Känns sjukt konstigt, då vi faktiskt inte vart ifrån varandra mer än två gånger sen vi flytta ihop! Läskigt att sova själv och tråkigt att ta hand om den tråkiga vardagen själv!

Han åker iväg på Måndag morgon och kommer hem igen på Torsdag kväll. Kanske inte låter så farligt egentligen. Men eftersom jag jobbar som mest på helgerna, så kommer vi typ aldrig ses :( Kanske är bra ändå ? Vi lär jue vara mer rädda om varandra när vi ses. Så Torsdagar och Söndagar numera är våran officiella mysdag. Bara våran dag <3

Varför jag fick en chock, var för jag trodde att han bara skulle jobba i Stockholm nån månad. Men tydligen ska han jobba där i ca 1 år. 1 år är jue aslång tid :( Jaja, vi får göra det bästa av situationen helt enkelt! Han kommer jue hem nån gång på veckorna och det finns jue telefon. Men gör ont i mitt hjärta, att inte ha min andra hälft hos mej hela tiden…

Du och jag mot världen. Älskar dej mer än ord kan beskriva <3

HEMLÖSA

Nu när vi var i Stockholm så såg vi flera stycken hemlösa. Det gör så ont i mitt hjärta att se dom. Jag grät, två gånger, tårarna bara kom! Jag tänker – tänk om det vore jag ?! Visst har vi hemlösa här i Katrineholm också. Men inte i samma utsträckning och inte på samma sätt som i Stockholm. Där går vi runt och spenderar 1000lappar på något. Medan folk inte ätit på flera timmar, kanske dagar ? Vi gnäller om att det är kallt. Medan folk sover ute på gatan…

Jag vet att dom flesta som bor på gatan och är hemlösa har gjort så det blivit så själva.
Genom deras val här i livet! Men jag kan ändå inte låta bli att tycka så synd om dom…
För ingen människa ska behöva bo ute, utan ett tak över huvudet!
Ingen – oavsett vad man har gjort och vilka val man valt…

Vi gav några hemlösa lite mynt. Kanske dom köper alkohol eller droger för pengarna ? Kanske dom köper mat eller dricker något varmt för pengarna ?  Vi gjorde iallafall något. För om alla människor gör något – så kanske vi kan hjälpa någon ?

(bilderna kommer från google)


Nästa gång ni är missnöjda över ert liv, se istället hur bra ni har det!
Tak över huvudet, mat på bordet och en varm säng att lägga sej i för natten…
För oss är det en självklarhet, för andra är det en dröm!

ATT BLI VUXEN

Det där med att åldras. Åren går och jag blir äldre och äldre. Men när jag ser mej själv i spegeln så tycker jag att jag ser likadan ut nu som för flera år sedan. Men sen när man ser kort, då ser man verkligen hur man har åldrats! Men insidan, den känns inte så mycket äldre än 20 år.Visst att man har mognat och ändrat betende och tänker annorlunda. Men ändå! Om 1 år och 5 månader då fyller jag 30 år. Fatta 30 år ? Jag tycker det känns som det var bara något år sen jag fyllde 18 år. Men än är mitt utseende ungt ;) Alla tror jag är runt 22 år gammal och jag får jue visa legg på Systemet ;) När jag var liten så trodde jag att man blev vuxen när man fyllde 18. När jag blev äldre trodde jag att man blev vuxen när man kom runt 25. Nu är jag snart 30, och jag tror inte längre man blir vuxen. Man blir sej själv! Klart man får ett ”vuxet” betende men man kommer alltid att vara den man är oavsätt ålder. Och man är inte äldre än man gör sej och ålder är bara ett par siffror på ett papper. Glöm aldrig det ;)

Är redan över 6 år sen jag flytta till Schweiz. 6 år… Och ändå minns jag när jag gick av
planet där för första gången. Det känns som det var igår! Bjuder på lite bilder från 2007,
när jag bodde i Schweiz. Där ser man verkligen att jag har åldrats.
Men insidan, den är lika crazy den – nu som då ;)

 
Jag, Benjamin, Linda och Ida på Mexicano
 
På någon club i Zürich
 

Med Mara i Neuchatel
 
Utgång på Piranha med Sara och Ida
 
Street Parade
 
Nathalie och jag på Langstrasse
 
Emmie, jag och Cassandra förfestar utanför Landesmuseum
 
Dricker en öl i Stäfa med Emmie
 
På Mexicano
 
På G till Zürich
 
Förfest med Cassandra innan utgång
På tåget in till Zürich 
 
Oktoberfest med Klara och c/o
 
Kusin Lina och jag på Club Q
 
Väntar på tåget i Rapperswill med Cassandra
 
Prinsesa på G på maskerad

På tåget till Basel med Cassandra

ATT VARA ELLER INTE VARA ?

Vet inte vad jag ska skriva idag heller ? Jag önska jag bara kunde skriva att allt är bra igen. Men då skulle jag ljuga för både er och mej själv. För det är inte bra, det är så jävla åt helvete…

Vi har pratat, gråtit och pratat och pratat mera och gråtit. Hur vi än gör, vilken väg vi än går, så kommer det göra så förbaskat ont :( Och rädslan kommer alltid finnas, rädslan att bli ännu mera sårad. Att hjärtat ska krossas ännu mera…

Alla frågor vad som hänt! Jag orkar inte ens svara på det. Jag orkar inte helt enkelt! Dom som vet vad som hänt dom vet. Och det räcker. För egentligen har det väl inte hänt något speciellt heller. Mer än att Alex svek mej och förstörde mitt förtroende. Men egentligen är det inte det som räknas. Det som räknas är vad vi själva gjort med vår kärlek. Det är vi som lät den dö… Inte Alex, inte jag utan vi båda!

Om man ser på kärleken som en blomma. Först slår den ut sina blad och ser så vacker ut. Men sen händer det olika saker, som gör att man glömmer bort och ge blomman vatten. Då börjar den vissna. Sen går tiden av bara farten, och den stackars blomman får inget vatten. För den är bortglömd! Till slut dör den och det är då det gör så jävla ont. Vi har iallafall bestämt att försöka. Att försöka och se om blomman får lite vatten och näring igen, så kanske den blommar ut och blir vacker igen ? Om det inte redan är försent ?

Vi kommer från så olika världar, jag och Alex. Kanske det som gjort det gått fel ? Vi är så olika som personer, kanske det som gjort det gått fel ? Vi ser på livet olika, kanske det som gått fel ? Vi kanske har växt ifrån varandra ? Vi kanske inte ens älskar varandra längre, kanske bara är tryggheten ? Om jag bara visste vad som gjorde att det gick fel… Skulle vara så mycket enklare då!

Vad jag ville få fram med detta blogginlägget jag faktiskt inte ? Jag är så förvirrad… Livet bara snurrar runt omkring. Och tårarna bara rinner och rinner. Vardagen ropar och säger jag borde ta tag i livet, men jag orkar inte. Jag har ingen kraft längre.

Jag och Alex bor iallafall fortfarande tillsammans. Vi ska försöka laga det som är trasigt. Vi är inte tillsammans, och det lär nog dröja länge, om vi ens blir det igen ? Vi måste börja om från början. Det får antingen bära eller brista… För om det brister, så vet vi iallafall att vi gav allt en sista chans, ett sista försök. För det kanske inte är meningen att det ska vara vi ?

Det är nu resan börjar. Att ändra på oss båda, att ändra det liv vi hade tillsammans. Att kämpa, att försöka resa oss upp från botten. Kanske det blir bra, kanske inte ? Men det är värt att chansa…. För vad jag vill minnas så var den kärleken vi hade en gång i tiden, den vackraste.


Min absoluta favorit foto på oss. För på denna bild ser man hur lyckliga och kära
vi är! Och det är såna foton jag hoppas vi kan ta igen… Där vi är kära och
lyckliga. För oavsett allt som hänt, så är det inte värt att kasta iväg 3.5 år
utan att kämpa. 
För en äkta kärleken överlever allt ? Eller ?!?!?

INGET VARAR FÖR EVIGT ?!?!!?

Jag vet inte ens vad jag ska skriva…. Jag och Alex är inte vi längre, nu är det han och sen är det jag. Vi är inte tillsammans längre. Allting vi har kämpat för i 3.5 år är borta.
Saker händer, det är livet! Men visa saker går inte att förlåta. Allting har sitt pris. Allting är inte som vi trott….

Jag vet inte alls vad som kommer att hända nu. Jag älskar Alex mer än någon annan. Han är mitt livs kärlek. Det är han jag vill bli fru till och skapa en familj med.

Jag har nog aldrig gråtit så mycket tårar som jag gjort dom senaste dagarna. Mitt hjärta är så krossat! Det kommer ta flera år innan det läker igen… Om det nån gång gör det ?

Vi har iallafall pratat. Pratat om allt. Visat känslor. Känslor som jag inte sett sen vi blev tillsammans. Pratat om fel vi båda gjort. Pratat om hur vi sårat varandra. Om hur båda blivit robotar och att ingen orkar längre!

Jag vet inte varken ut eller in längre. Men Alex behöver jobba med sej själv och jag behöver jobba med mej själv. Vi måste sluta med allt som varit. Vi har sakta dödat vår egen kärlek. Allt som var meningen att vara vackert har bara blivit ett måste.

Vem vet, kanske blir det vi nån gång igen… Men nu får det vara som det är! Det kommer ta tid att börja om från början. Bygga upp tilliten och hitta kärleken. Jag vet iallafall att jag älskar Alex så jävla mycket så det gör ont. Och jag ångrar allt! Hur vi kunde låta allt gå åt helvete.

DET ÄR AVUNDEN SOM GÖR DET!!

Jag Ä L S K A R mitt liv! Jag  Ä L S K A R att vara mej!
Men det jag Ä L S K A R ännu mera, är att se alla hatare
hur dom står där och försöker förstöra mej.
Hur dom hittar på lögner om mej, lögner som jag inte kan bry mej mindre om.
Och se, hur avundsjukan lyser i deras ansikten!
Avundsjukan att ni önska att ni vore lite mera som mej ;)

Jag har ett perfekt liv. Så perfekt det kan bli!

Jag har inte bara ett jobb utan två. Två jobb som jag älskar.
Med chefer som är världens underbaraste.
Jag har några få, men dom finaste vännerna! Dom som finns i vått och torrt <3
Jag har världens finaste blivande man <3
Jag har tak över huvudet i mysigaste och finaste lägenheten.
Jag har en utbildning och mera utbildningar på gång.
Jag älskar att vara den personen som nästan alltid ler.
Jag är så nöjd över att se mej själv i spegeln och faktiskt gilla det jag ser
Jag har ett innehållsrikt liv, vilket betyder att jag aldrig har tråkigt.
Jag behöver aldrig gå hungrig och kan köpa det jag vill ha,
Jag har en familj som finns i vått och torrt <3
Jag har en blogg som det går relativt bra för.

Men det viktigaste av allt, så har jag mej själv!
Jag Ä L S K A R mej själv…
Om man inte älskar sej själv, så kan man inte bli älskade av andra…

Men visst innehåller mitt liv oxo problem och motgångar. Men utan problemen och motgångarna så skulle nog livet bli ganska tråkigt ? Och visst saknar jag oxo saker i mitt liv! Som ett heltidsjobb, men det kommer när det kommer. Ett körkort, men det kommer oxo när det kommer. Att gå ner i vikt, men det fixar jag den dagen jag verkligen hittar orken för det. Bilda familj och gifta mej med Alex, men det kommer oxo den dagen ödet tycker att det är dax!

Så vad jag egentligen vill säga, är ett stort tack till alla er som ger mej motgångar i livet, alla ni som försöker få mej att falla, alla ni som sprider lögner om mej för det är ni som gör mej starkare för varje dag som går. Det är tack vare er jag står där jag står idag. Det är tack vare er jag får kraft att visa, visa att jag är så jäkla mycket bättre än er ;) För min karma, den ligger på plus den.

 

VILSEN SJÄL ?

Kan inte sova… Tankar som snurrar i huvudet! Jag känner mej vilsen… Vilsen i livet!
Alla dagar bara rusar förbi, nästan likadana varje dag. Plugg, jobb, städar, bloggar, pysslar…
Tråkigt!
Träffar med fina vänner, men ändå känner jag mej så ensam!
Ensam, som hela världen bara snurrar omkring mej.
Känns som livet tappat sin mening. Känns som vi bara står på ruta ett dag ut och dag in…

Jag har drömmar. Jag (vi) har planer för min (vår) framtid. Men allt känns bara som drömmar…
Känns som det är långt kvar till mål! Allt känns bara tråkigt och meningslöst.
Jag har ingen ork, ingen lust! Inte till något.
Inte ens till det jag tycker är kul.

Jag saknar allt som var. Jag saknar lyckan. Jag saknar sommaren. Jag saknar Schweiz.
Jag saknar allt! Jag saknar mej själv…

Jag skulle behöva skrika och dra mej i håret lite, gråta tills tårarna tar slut.
Sen skulle allt vara bra. Kanske ?
Eller så skulle jag behöva ha en karta.
En karta som skulle visa vägen så jag slipper känna mej så vilsen ?
Eller kanske försöka komma ur denna ”onda” cirkel jag hamnat i ?
Sluta sova bort mitt liv, ta tag i mitt liv, ta vara på dagarna och börja älska livet ?

Jag kan jue kanske börja med att försöka sova och drömma mej bort.
Drömma om mina drömmar.
Att allt blir bra…
… nån gång i framtiden!
Vakna tidigt,
fånga dagen och försöka fortsätta le till omvärlden.
För en dag, kanske alla dessa drömmar blir verklighet ?
En dag, när vi nått framtiden!

Imorgon (idag när jag vaknar) är första dagen på mitt liv…
Då ska jag försöka ta tag i allt, som jag tänker varje dag jag vaknar.
Men imorgon kanske just är den dagen ?
Första dagen på nya mitt liv.
Dagen då orken kommer tillbaka och lusten finns ?

För jag ska ta tag i mitt liv.
Jag ska bli en bättre människa. Jag ska le mera. Jag ska ta vara på dagen.
Jag ska älska mera. Jag ska börja träna. Jag ska vara tacksam.

Men vad som än händer så har jag iallafall han. Han med stort H.
Så hur ensam jag än känner mej, så finns han alltid vid min sida <3
Även om denna historien handlar om mej och inte oss.
För det är bara jag som kan göra något åt allt detta.
Och jag hoppas den dagen kommer imorgon…

GJORDE JAG RÄTT VAL ?

Det är något jag undrar ofta! Hur hade mitt liv sätt ut om jag hade stannat i mitt
älskade paradis Zürich ? Allt kanske hade vart mycket bättre än nu ? Jag hade jue
inte haft någon utbildning, men jag hade säkert ändå haft ett jobb. Och livet hade
vart sååå mycket roligare! Jaja, nu är det som det är. Nu bor vi här i Katrineholm i Sverige!
Men jag har alltid mina minnen kvar… Minnen för livet från mitt paradis <3 Ibland saknar
jag Schweiz så det är läskigt! Fast egentligen saknar jag väl mera  allt som var, hur enkelt
livet var där nere! Jag levde jue endå 3 år av mitt liv där, 3 år är många år…
Men den bästa ”biten” från Schweiz har jag endå här – nämligen mitt hjärta
– Alexandru <3 Utan han hade jag inte ens kämpat längre…


När minnen är som bäst <3

September 2006 – Augusti 2009


Alex och jag på väg hem efter en natts festande. Augusti 2009


Festar i mitt Au Pair rum. Augusti 2009


Alex och Emma har picknik i en busshållsplats. Juli 2009


Jag och kurd Araz innan utgång. Juni 2009


Jag och Emma på clubben Supermarket. Juni 2009


Jag, Andy och Emma på clubben Das Haus. Juni 2009


Alex, Giany och Emma på väg hem till mej. Juni 2009


Emma och jag på våran stammis bar Jahawara. Juni 2009


Emma och jag på Ranas Bar. Maj 2009


Sitter och väntar på natttåget till Zürich. Mars 2009


Ute och åker bil – jag, Baim och Emma. Mars 2009


Lucia på Frimurarna. December 2008


Halloween på Bar Lambada – jag och Emma. November 2008


Besök av Cassandra – Cassandra,
Emma och jag. November 2008


Jäkla massa snö. November 2008


Emma och jag på Bahnhofen. Oktober 2008


Emma och Iulian hos mej. Oktober 2008


På Zürich Oktoberfest. Oktober 2008


På Bahnhofen – jag, Emma och Annika. Augusti 2008


Emma står och vinkar på Langstrasse. Augusti 2008


Em i Zürich – jag, Viktoria och Louise. Juni 2008


Fotbolls EM i Zürich – Emma och Cassandra. Juni 2008


Midsommar i Zürich – Louise, Annika och jag. Juni 2008


Johannas hej då fest – jag, Cassandra, Emma,
Johanna och Annika. Maj 2008


På Big Ben – Johanna, Emma,
Annika och Louise. Maj 2008


Fest i parken – Emma, cirkuskille, Annika,
Johanna, cirkuskille och CH. Maj 2008


I Tyskland – Singen. Johanna, Annika och Louise. Maj 2009


På News Bar – Emma, jag, Ch och ??. April 2008


Sverige besök av Jennifer och Josefin. Februari 2008


Maskerad hos Johanna – Emilia, Annika, Beatrice, Ch,
Nathalie, Viktoria, Maria, Hanna, 
Emmie,
Cassandra, Kine och Byggare Bob ;) Januari 2008


Fest på Big Ben efter Luciafirande – jag, Kine, Matilda,
Maria, Ida, Nathalie, Cassandra och ?. December 2007


Sverige besök av kusin och faster. Tequilla race på
Big Ben – jag, Lina och Cassandra. November 2007


Utgång på Mexicano – Beatrice, Johanna,
Cassandra och Emmie. November 2007


Zürich Oktober fest – Johanna, Emmie och jag. Oktober 2007


Fest hos Johanna – Kine, jag, Beatrice, Matilda, Maria,
Nathalie, Johanna och Emmie. Oktober 2007


Summer End Festival. Förfest hos Johanna.
Emmie, Klara, Caroline, Johanna, Emilia, Matilda,
Maria, Nathalie, Kine och Emma. September 2007


En jäkla massa au pairer – ?, Nathalie, Cassandra, Emmie,
Caroline, Emilia, Gerd, Clara, Kine, Maria, Viktoria,
Matilda,?, Ida, Caroline, ?. September 2007


Au pair fest. På väg till Nordiska – Clara och hennes pojkvän,
Johanna, Kine, Nathalie, Gustav, ?, ?. September 2007


Nya au pairer i Zürich – Cassandra, Johanna och ?. Augusti 2007


På Piranha bar – Sara, Ida och jag. Augusti 2007


Zürifäscht – Lillemor, Ida och jag. Juli 2007


På Nelson bar – Lillemor, Linda, Ida och Leo. Juli 2007


Tillbaka i Schweiz efter 2 månader i Sverige – Ida och jag. Maj 2007.


På Hive Club – Ida och Jane. Februari – 2007


Sverige besök av Jennfer. På Mexicano. Februari – 2007


Hela gänget hemma hos Jane – Jane,
Ida, ?, Leo och Linda. Januari 2007.


Jul middag på Mexicano – Jane, ?,
jag och Linda. December 2006


Halloween på Mexicano – Ida, Linda och jag. November 2006


Första au pair gänget. Sofia, Emma, Martina, Sofia, ?,
Lina, Lina, Julia och Maja. Oktober 2006


Fest i parken. ?, Maja, Lina, ?, Julia, Sofia, Ida, Matilda,
Martina, Christian och Lina. September 2006


Första utekvällen i Zürich nånsin… Kajsa, Sofia,
Gabriella, Charlotte, Maja, Lina och Matilda. September 2006


Alex, Giany och Emma på väg hem till mej. Juni 2009

TÄNK OM…

  • Jag kunde äta fasta måltider – då skulle jag jue rasa ner i vikt…
  • Jag hade orken och lusten att börja träna igen – då skulle jag må bättre…
  • Jag kunde komma igång med Zumban – då skulle jag jue kunna dansa super bra ;)
  • Jag kunde sluta dricka så förbaskat mycket Coca Cola – då skulle tänderna och kroppen må mycket bättre…
  • Jag kunde lära mej att spara pengar bättre, än att slösa – då skulle jag vara rik, nästan iallafall
  • Jag kunde sluta röka – då skulle jag ha mycket bättre hälsa…
  • Jag kunde börja fota mera till bloggen – då skulle jag ha en roligare blogg ;)
  • Jag kunde hitta ett jobb inom vården – då skulle jag jobba med
  • det som jag har utbildat mej till…
  • Jag hade ett körkort – då kunde jag köra bil…
  • Jag bodde i en större stad – då skulle jag säkert ha det mycket roligare…
  • Jag hade mera ork till saker – då skulle jag få mycket mera gjort…
  • Jag tyckte om att laga mat – då skulle vi äta mycket godare mat ;)
Tänk om – dygnet hade mer än 24 timmar och man inte behövde sova. Då skulle jag säkert hinna med en massa tänk om. Tänk vad livet vore enkelt om inte dom här tänk om fanns! Men livet är jue aldrig en dans på rosor, så är jue bättre att ha dom här tänk om ;)

DET HÄR MED ATT BLI MAMMA!

Att skaffa barn då… Det är många som frågar mej varför jag och Alex inte skaffar barn…

Jag har alltid tänkt att jag vill ha en pappa till mina barn som alltid finns där och en trygg ekonomi. En pappa har jag <3 Jag vet att Alex och jag alltid kommer vara tillsammans. Som jag skrivit innan (?) så vill jag absolut gifta mej innan vi skaffar barn. Jag tycker det är finare så… Att vara gift innan! Lite gammalmodigt kanske, men Alex är jue ändå Ortodox ;)

Men ekonomin, den har vi verkligen inte just nu! Jag studerar jue fortfarande och Alex är arbetslös. Åtminstonde Alex måste ha ett jobb innan vi ens börjar planera att skaffa barn. Jag vill kunna ge mina barn vad dom behöver, utan att kunna säga att vi inte har råd! Inte allt, nån måtta måste de jue finnas… Men ahh, ni förstår hoppas jag :)

Både Alex och jag har jue levt våra liv. Gjort allt man ska göra och inte göra ;) Så vi har inga behov av sånt längre. Men vad som oxo är skönt att inte ha några barn är att man kan va egoist. Vi behöver lixom bara tänka på oss själva. Ingen annan! Vilket jag tycker är underbart skönt… Att kunna pyssla eller sitta vid datorn när jag vill! Visst kan jag göra de när vi har barn oxo, men blir jue inte på samma sätt då… Då är det jue någon mer som vill ha min uppmärksamhet.

Det vi oxo har emot oss efter ekonomin är åldern. Jag har alltid viljat vara en ung mamma, men det kommer jag jue aldrig bli ;) Alex är jue redan 30 år och jag har 3 år tills 30. Tiden springer iväg… Men vi vill jue bara ha en eller två barn så ingen brådska än ;) Helst vill jag ha barn innan 30, annars är det nästan för sent – i mina ögon… Men på 3 år kan mycket hända ;) Läste faktiskt på internet att den bästa åldern att skaffa barn är mellan 25 – 29 år. Och läste även att 29.9 år är genomsnittet för en första föderska… Så heldre än bra och gammal mamma än en ung mamma som kanske inte skulle va lika bra ? För jag har jue ändå mognat väldigt mycket de senaste åren… Och man är jue aldrig äldre än vad man gör sej ;)

Och oavsett när ett barn bestämmer sej att bosätta sej i min mage, så ska ni veta att det är mer än välkommet :D

ÅR 2011

Och detta år SKA bli det bästa året på många år! Visst var 2010 ett bra år oxo, men 2011 ska bli ännu bättre :)

Jag ska bara fokusera all energi på mej själv, på min älskade fästman, min familj och mina nära… Jag ska bara fokusera på den underbara framtid jag och min älskade fästman har framför oss. Jag ska inte slösa nån energi alls på negativa idioter runt omkring! För det här året ska bli VÅRT år! För INGEN ska kunna förstöra för oss…

För jag är så JÄVLA less på folk som lägger sej i saker som inte angår dom, ljuger, slickar röv osv… osv. Och varför ska jag ens egentligen slösa min energi på allt detta då jag har ett mycket bättre liv utan alla problem ?

Så 2011 kommer bli det år då jag ska koncentrera mej på att gå klart skolan. Blir ju undersköterska snart, med bra betyg oxo på köpet ;) Baby är äntligen klar med sin SFI kurs, så nu är det att leta jobb för han som är viktigast… Jag ska verkligen FÖRSÖKA gå ner i vikt… Vi bor fortfarande i finaste lägenheten! Och vi har ALLTID varandra <3

 
Välkommen år 2011! Året som ska bli det bästa nånsin. Året som det kommer hända stora saker ;)

Året som jag ska sluta låta andra idioter ta av min energi. För jag vet jag är bättre än vad dom nånsin kommer att bli ;)